Polen resa 1

Det har varit tyst här ett tag. Vi har haft en ganska tuff tid och jag har inte orkat skriva något. Men jag tänkte att både för min egen skull och för min dotter i framtiden skriva ner lite om vår först resa.

Vi åkte flyg ner först resan, med ett flygbolag som någon beskrev som Polen svar på Ryan air. Jag hade därför förväntat mig en mardrömsresa men det gick förvånansvärt smärtfritt. Väl framme hade vi hyrt bli för att ta oss till vår destination, en resa på ca 3 timmar. Vårt bustroll var så klart med på resan, och han skötte sig alldeles exemplariskt på planet, trots att vi hade gått upp klockan 5 på morgonen. Vi hade med oss ett antal Bamse CD-böcker som vi lyssnade på i bilen och det höll honom glad största delen av bilresan.

Det som slog mig när vi åkte genom den polska landsbygden var vilken skillnad det var mot Sverige när det gäller segregering. I Sverige så är det ju ofta så att man har sina "fina" områden och sina mindre fina områden, men i Polen är det snarare så att man kan ha en lyxvilla liggandes mellan två nedgångna ruckel. Det finns inga områden som är mer eller mindre fina. Det är säkert skillnad i de större städerna men de åkte vi aldrig igenom. Vår tolk förklarade det med att det ofta handlar om äldre som bor kvar i sina hus och inte orkar ta hand om dem, så de får förfalla, när det sedan flyttar in en ny familj så rustar de upp huset och så går det i cykler.

Till slut kom vi fram till staden vi skulle bo i, som låg några mil från staden där vår blivande dotter fanns. När vi till slut i regnet och mörkret lyckade hitta rätt adress till hotellet så visade det sig att det inte alls var ett hotell utan en lägenhet som vi hade hyrt. Den låg dock mycket bra och var trevlig och fräsch. Enda problemet var att underlakanet på sängen hade samma mått som madrassen så det låg liksom ovanpå som en liten duk.

Dag 1 gick alltså i resans tecken och vi hann handla lite frukost innan vi somnade.

Dag 2 skulle vi först träffa adoptionsmyndigheten för en intervju och sedan åka vidare för att träffa vår dotter för första gången. Det kändes förstås väldigt nervöst att bli intervjuade och jag var aningens nervös hur det skulle gå för vårt lilla bustroll i ett grått byråkratrum i flera timmar medan mamma och pappa blir korsförhörda. Jag hade inte behövt oroa mig. Vi blev tagna till ett lekrum med massor av leksaker och bustrollet fick leka fritt. Under tiden satte sig vår tolk, två adoptionshandläggare och deras chef för att prata med oss. Vi satt i en liten soffa och de satt på varsin liten barnstol, mammut-stolarna från ikea. Hela intervjun var snarare ett trevligt samtal där de frågade oss lite, vi fick veta mer om vår dotter och hennes bakgrund och vi drack kaffe.

Sedan var det till slut dags att ge sig av till fosterfamiljen för att träffa vår blivande dotter. Den ena adoptionshandläggaren och vår tolk följde med. Tolken var för övrigt en otrolig hjälp under hela resan, hon är ju inte bara tolk utan adoptionsförmedlingens högra hand i Polen och har massor med kontakter, kan alla rutiner och lagar och vi hade varit helt vilse utan henne. När vi satt i bilen så slog det mig plötsligt att jag var p väg att träffa min blivande dotter. Då och först då blev jag riktigt nervös. Fram till dess hade mitt fokus legat på att resan skulle fungera för bustrollet och hur han mådde.

Till slut var vi framme vid fosterfamiljen. Tolken ringde på och fostermamman öppnar, och där står hon, vår lilla tjej. Det första jag tänkte vara att hon var till och med sötare än på bilderna. Sedan blev vi visade in i vardagsrummet. Vår lilla tjej hade fått veta att vi var hennes speciella besökare och vi bjöds på choklad och kaffe. Det var något av en chock att komma in till fosterfamiljen, vi hade kanske inte väntat oss fullt så mycket barn, vi räknande till 8-9 barn och ett antal vuxna som kom och gick under de tre dagar vi var där. Det var både barn och barnbarn till fostermamman och så ett antal fosterbarn, 6 stycken kanske, det var svårt att veta. De flesta barnen var mindre än vår tjej. Som man kan förstå var det svårt i denna oreda att få någon kontakt med just vår tjej, så vi gick till en lekpark i närheten. Hon tydde sig främst till mig och var lite skeptisk till min man, tydligen fick vi veta, är hon lite skeptiskt till män. Bustrollet blev svartsjuk såklart men på det hela hade vi rätt mysigt där i lekparken.

Vi kom fram till familjen vid 10 kanske och åkte därifrån vid 14. under den tiden hade vi fått några chokladbitar, och vi såg ingen annan äta heller. Vi vet inte om det var för att vi var på besök eller om de har helt andra vanor än vi men vi såg ingen äta under de dagar vi var där, förutom choklad och kaffebröd. Kanske väntade de bara på att vi skulle ge oss av så att de fick sätta sig till bords. Det första vi gjorde var i alla fall att hitta en restaurang när vi åkt därifrån.

Ungefär så fortlöpte dagarna. Dag 2 och 3 hade vi sällskap av tolken men dag 4 så hade hon åkt hem. Familjen hade då tagit dit en engelsklärare som hjälpte till att tolka. Vi lekte mer vår tjej i lekparken och hann lära känna henne lite litegrann. Hon verkar vara en glad tjej, men mycket bestämd. Innan vi åkte ned fick vi veta att hon låg efter i utvecklingen och att hon inte pratade. Dett visade sig inte stämma alls, i jämförelse med vår son i den åldern låg hon snarare före i utvecklingen, hon hjälpte till att duka hon var mycket noga med att visa att hon kan själv och hon pratade tre-ordsmeningar. Jag kände snarare att hon var mycket mogen för sin ålder. Det var jättekul att träffa henne men på grund av fosterfamiljen var det också skönt att komma därifrån, så mycket folk är vi inte vana vid och vi var väldigt utmattade när vi kom därifrån.

Dag 5 gick åter i resans tecken. Vi reste från lägenheten klockan 4 och var hemma igen vid 14.

Nu väntar vi igen, på att få veta när vi kan få åka ner och hämta henne. Det har tillsått komplikationer i processen och det dröjer med besked. Det är obeskrivligt jobbigt att vänta och vi mår inte bra av att det drar ut på tiden men vi hankar oss fram. Min tröst är att jag vet att hon har det bra hos sin fosterfamilj.

Som terapi syr jag massor av klänningar. Jag ska lägga upp lite bilder på dem senare.

Packat och klart

Snart åker vi på första resan till Polen och kommer snart att få träffa vår lilla tjej för första gången. Det är många känslor just nu, men mest känner jag mig nervös. Jag brukar nog få resfeber men de senaste dagarna har varit värre än någonsin. Så många frågor också. Vad köper man i present till en 2-åring? Vi köpte en låda duplo och bustrollet ska ge ett mjukisfår. Vad kommer hon tycka om oss? Hur ska vi kunna kommunicera? Hur är familjen där hon bor? Ska vi ha med presenter till dem? Tusen frågor och inga svar.
Det är skönt att kunna koncentrera sig på det praktiska, vad ska man packa, hur håller man ett litet bustroll nöjt under resan, vad ska man äta?
Väl i Polen kommer vi ta oss till hotellet i staden vi ska till. Morgonen efter ska vi möta adoptionsmyndigheten tillsammans med vår tolk, innan vi till slut i samlad tropp får träffa vår lilla tjej.

Barnbesked

Efter 4 års väntan har vi nu äntligen fått barnbesked. En liten flicka på två år väntar på oss nere i Polen! Vår dotter och vår sons lillasyster.
Jag har väntat och väntat på den här dagen, fantiserat om hur det skulle bli, hur jag skulle reagera och vilka jag skulle berätta för. När telefonsamtalet väl kom blev det inte alls som jag hade föreställt mig. Jag satt på jobbet och när telefonen ringde såg jag att det var adoptionsförmedlingen men jag tänkte att det måste gälla något annat, något papper som var fel, någon stämpel som satt på fel ställe.
"Ni har fått en förfrågan på en liten flicka" sa hon. Sedan berättade hon om den lilla medan jag försökte förstå vad som hände. Till slut måste jag ha varit lite väl tyst för hon frågade om jag var chockad. När vi lagt på ringde jag min man och berättade. Han blev nog lika chockad som mig, men hade patienter och kunde inte prata, så vi kom kort överrens att höras under lunchen när bilder och information hade kommit på mailen.
Det var helt surrealistiskt att gå omkring och låtsats som ingenting på jobbet medan den mest värlsdomvälvande sak hade hänt mig. Men samtidigt hade vi ju ingen information att ge, vi visste inget om vem, när och hur. Och jag som var ny på min arbetsplats och på vikariat dessutom hade inte gått ut med att vi skulle adoptera. Jag trodde ju inte att det skulle ske så snart.
Till slut kom i alla fall bilder och information på mailet. Ett läkarintyg från en svensk läkare och en utredning från socialtjänsten i Polen kunde vi läsa och ta ställning till. Det hade funnits möjlighet att där och då säga att vi inte var intresserade men jag kände att det egentligen inte spelade någon roll vad som stod, det här var ju min dotter.
Så vi gick hem och pratade ett tag innan vi tackade ja.
Vi berättade för sonen på en gång att han skulle får en lillasyster. Vi visade bilder och förklarade. Han tittade halvt på bilderna, och ville sedan läsa en bok.

Det tog två veckor innan jag berättade på jobbet, cheferna fick veta tidigare men arbetskamraterna berättade jag för först när vi fick veta när vi skulle åka på första resan. Då kändes det som att det skulle bli av, och jag hade dessutom något konkret att gå på. Jag var nog lite nervös för att berätta, vikariat, ont om personal och allt. Men alla blev så klart väldigt glada för min skull.

Så nu går vi i väntans tider igen. Snart kommer vi att åka ner till Polen i några dagar och träffa vår dotter och bli intervjuade av den polska adoptionsmyndigheten. Därefter får vi åka hem och officiellt tacka ja och få samtycke från socialtjänsten i Sverige. Därefter väntar ännu mer väntan, 4-8 veckor, innan vi till slut får åka ner och hämta hem vår lilla tjej.

Ansökan

Nu har det gått nästan två månader och ÄNTLIGEN har vi fått iväg vår ansökan till adoptionsorganisationen. Nu ska den bara granskas av organisationen och notorius publicus innan den kan skickas ner till Polen. Sedan väntar.... wait for it..... mer väntan!....
Man skulle ju kunna tro att det inte skulle kunna vara så svårt att få ihop alla de ca 30 dokument som Polen kräver, men tji fick vi. Det var problem att få läkarintyg, problem att få ta de rätta proverna, problem med stämplar (polacker verkar ha en alldeles särskild förkärlek för stämplar), problem med läkare som inte vill skriva intyg, problem, problem, problem.
Nu råkar ju mitt jobb bestå i att skaffa fram rätt dokument ifyllda på rätt sätt och att hanskas med just läkare, man kan lugnt säga att det har hjälpt en aning. Men ibland blev det lite fånigt, vi har till exempel skickat in TRE olika intyg på att vi är gifta.
I början var jag den drivande och höll koll på alla papper och såg till att vi hanterade allt, men de sista veckorna tappade jag energin och min älskade make tog över. Det blev helt enkelt för mycket med allt ett tag. Det är svårt att föklara hur det kan vara jobbigt att samla ihop ett antal intyg men det tar så mycket på krafterna att jobba heltid, kämpa med motvilliga adminsistratörer och försöka hålla i familjelivet som vanligt efter jobbet, med mat och disk och barn och hus och allt annat (det mesta av detta tar i och för sig maken itu med, men ändå).
Det är mycket skönt att det här steget är över. Nu ska vi bara vänta för att se om någon av stämplarna satt fel eller om man såg att någon var barfota på korten eller något liknande. Om ett -två år har vi vårt lilla barn och då kommer allt det här att ha varit värt det. Men ibland känns väntan för lång. processen för svår och priset för högt. De som säger "det är väl bara att adoptera istället" vet verkligen inte vad de talar om.

Polen

Det händer saker med adoptionen.
När vi började den här resan hade vi ingen tanke på vilket land vi skulle adoptera från. Jag hade väl vissa tankar på att få ett barn från ett asiatiskt land men var öppen för allt. Dock hade jag ingen tanke på att det skulle bli ett europeriskt land. Men nu sitter vi här med med papper om att vi kommer att skicka in våra handlingar till Polen. Inte alls vad jag tänkte mig från början men det känns mycket bra ändå.
Nu kommer vi till det enda steget i processen där vi kan påverka tiden, få våra handlingar klara så snart som möjligt och få ner dem till Polen. Tyvärr är sjukvården inte så sammarbetsvillig. För plötsligt måste vi få in alla sjukintyg igen. Plus en del nya. Vi ska till exempel ta prover på klamydia, gonnorre och Syfilis(!). Och sjukvården, hårt pressad som den redan är, är mindre sugna på att hjälpa oss i processen. Men det ger oss ju lite tid att få tag på alla andra papper. För 28 olika dokument ska vi samla in, allt från utdrag från polis och skatteverk till referenser på vår anknytning till Polen.
Det är med anknytning är ju ett lite komist kapitel. I ärlighetens namn har jag inte tänkt så mycket på Polen förrut, har inga åsikter eller intresse, verken positivt eller negativt., bara neutral. Men nu ska vi visa på vår anknytning till landet. Tur nog kan detta enkelt göras genom att gå med i en svensk Polsk intresseförening. Sagt och gjort. Sedan får vi ett fint litet intyg och så är allt klappat och klart. Ja faktiskt var det så smidigt.
Men nu kommer ju faktiskt mitt framtida bar komma från Polen, närmare anknytning kan man ju inte riktigt ha. Så plötsligt är landet mer intressant. Dessutom så ingår det i processen att man bor i Polen 1-3 månader med barnet innan man får åka hem till Sverige igen. Under domstolsföhandlingar och tills domen vunnit laga kraft. Så nu funderar jag på att börja läsa Polska. Varför inte liksom?
Men i alla fall kommer vi väl till slut att ha alla papper och då kommer nästa steg, att skicka in allt till landet. Och sedan väntar... mer väntan.... Innan vi får barnbesked får vi vänta mellan 12-24 månader. Så det är bara att...vänta ... igen.

Lite avbrott i väntan....

Många frågar mig hur det går med adoptionen, och som sagt så händer det inte så mycket. Det är väntan, väntan och väntan. Vi står på en massa väntelistor för att få skicka in våra handlingar till något land men det verkar vara långt kvar till vår tur. Och sedan ska man ju vänta i själva landet också, och där kan det ju i sin tur ta ganska lång tid. Vissa länder upp till 3 års väntetid....
Men ibland händer det något i alla fall. Vi verkar stå ganska högt upp på listan till Sydkorea. Och i förra veckan ringde en av handläggarna för att meddela att de skulle vilja ta med ett läkarintyg för mig till landet för att där diskutera om vi kan skicka in våra handlingar. Så nu måste vi alltså översätta läkarintyget, skicka in det och sedan vänta på besked från landet om vi verkar vara tillräckligt bra. Vi sätter inga stora förhoppningar på detta, utan förbereder oss på negativt besked. Det finns andra länder. Det är i alla fall trevligt att höra att vi finns med i bilden och att organisationen arbetar för oss. Ibland känns det lite som att ens utredning ligger i en källare och samlar damm, så är det alltså inte.
Bustrollet har börjat fråga efter syskon nu. Hans kompisar börjar få och han vill så klart också ha då. Han är så otroligt barnkär mitt lilla troll och vi får ständigt hindra honom att gosa och pussa på helt främmande bebisar på stan. Det är inte lätt att förklara för en 2,5-åring att mamma inte kan få fler barn och vi ska adoptera. Vi har köpte en bok som heter Vems bebis? och som tar upp ämnet men den stämmer inte helt bra med vår situation. Jag har därför börjat fundera på att skriva en egen bok och be en kompis illustrera. Tror att man kan trycka upp enstaka böcker privat. Får kolla runt lite.
I övrigt kan jag meddela att sömnad har det inte blivit mycket av på senaste tiden. Vi har alla varit ordentligt sjuka och jag har inte orkat någonting annat än ligga i sängen. Att skriva detta inlägg är det första kreativa jag gör på säkert fyra veckor.

Svåra beslut

Nja, det blir inte så mycket sytt just nu. Antingen så gräver vi grus och lera för att kunna lägga sten på uppfarten eller så jobbar någon, städar på dagis, har föräldratjänst eller så däckar vi helt enkelt framför TV:n.
En annan sak som tar lite tid är det här med adoptionen. Idag var jag i kontakt med den andra adoptionsorganisationen. En trevlig dam föreslog att vi skulle ställa oss i kö till Colombia, kötiden i Sverige är ca 3 år men kötiden i landet bara 1/2 till 1 år. Vi har ju redan stått i kö i ett år så det skulle ju inte vara jättelångt. Jag hade dock hört talas om SN-Barn från Kina så jag fick prata med en handläggare även om det.
SN står för Special Needs, dvs barn med särskilda behov. Vissa hävdar att alla adopterade barn har särskilda behov men här talar vi alltså om lite extra särskilda. Listan på exempel på behov är lång. Det kan vara allt från gomspalt till dövhet till psykiska sjukdomar. Man får ange vilka behov man kan tänka sig och sedan får man erbjudande om ett barn. Då har man möjlighet att avgöra de handikapp eller sjukdomar barnen har är acceptabla för en.
På något sätt känns det väldigt märkligt. Som biologisk förälder kan du ju aldrig välja vilka "fel" ditt barn kommer att ha. Men med adopterade kan man alltså rata fel som man tycker är oacceptabla. Talande för detta är att det är i princip ingen kötid för SN-barn medan det är nästan 6 års kötid för "friska" barn från Kina. Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka.
En skillnad mellan ett biologiskt och ett adopterat barn är ju just den där biologiska biten. Man har inte blodsbanden som man skulle ha haft med ett biologiskt barn och om barnet då har handikapp så kanske anknytningen blir svårare. Vad vet jag. Men såhär ser i alla fall världen ut och det är bara att gilla läget och gå vidare.
Nu står vi i alla fall inför valet om vi ska göra i ordning våra handlingar, bestämma oss vilka handikapp vi kan tänka oss och skicka in handlingarna till Kina, då vi antagligen kan få en lillebror (75% av de adopterade barnen från Kina är pojkar, oväntat nog) innan året är slut. Eller ska vi sälla oss till Colombia-kön och vänta i ca 2 år till? Eller ska vi hoppas att någon av Sveriges 290 kommuner hör av sig med ett svenskt barn?
Det är beslut som är så abstrakta och märkliga men som kommer att förändra hela våra liv. Det blir i alla fall inget beslut ikväll.

I jakten på ett land

I förra veckan skickade vi in handlingarna till de två adoptionsorganisationer vi står i kö till. Den ena hörde av sig denna vecka. Först lät det positivt en massa länder finns det, men det verkar som att alla har något negativt. De gör om regler, förnyar eller förnyar inte avtal, vårt medigivande är för lågt, vi är inte kristna, vi har redan ett barn, en sjukdom i familjen osv, osv. Allt små saker som gör att antalet länder man kan välja minskar och minskar. Till slut var vi nere på tre där vi faktiskt kanske skulle kunna passa in; Sri Lanka, Indien och Colombia. Alla Österopeiska länder går bort, där måste man ha ett medgivande för barn upp till 3 år, och eftersom Bustrollet bara är två och nästa barn måste vara 1 år yngre så går inte det.
Problemen är dock att Sri Lanka har tillfälligt stop på nya familjer eftersom de har förnyat sina avtal. Colombia har tillfälligt stop eftersom de inte har fönyat sina avtal. Indien har tillfälligt stop eftersom de har ändrat sina rutiner och adoptionsorganisationen tyckte att det fungerade så dåligt där nere just nu att de inte vill skicka dit handlingar för nya familjer.
Suck! Så nu hoppas vi på att den andra organisationen ska ha lite bättre tur med sig. Vi får väl se...
Vad som ändå är bra för oss är att vi inte har några som helst preferenser på vilket land vi vill adoptera från, det gör ju att i alla fall inte vi själva begränsar antalet länder vi kan välja.
Vad vi dock gjorde igår var att vi skickade ut ett mail till alla kommuner i hela Sverige (290 stycken ifall ni inte visste det) för att säga att vi har godkännande som adoptivföräldrar och är intresserade av inhemsk adoption. Med en stor portion tur så kanske vi får napp på det viset istället.

I övrigt så händer det inte så mycket på syfronten just nu. Magsjuka, VAB, trädgård, barnvaktande och jobb ställde till det så att jag inte har haft mycket tid över för något. Trist, för jag har många projekt som jag vill sätta igång med. Största projektet är dock att anlägga stenläggning på vår tomt, och detta lär ju ta det mesta av min tid framöver. Lite hoppas jag dock kunna sy, såg en del shortsmönster i nya Ottobre som jag är mycket sugen på att prova.

Oceantröja till sommaren

Av erfarenhet så vet jag att det snart kommer att bli varmare, även om vädret just nu gör sitta bästa för att bevisa motsatsen. Förra helgen fick vi 10 cm snö! I april!! Ja, enligt väderleksrapporten ska det i alla fall vända. Jag tror det när jag ser det...
I alla fall så tänkte jag att det kanske kommer en sommar till slut trots allt och då måste ju bustrollet ha lite sommarkläder. Först ut kommer en tröja i oceantyget av Johanna Ahlard. Znok reade  ut och jag tog nog i lite mycket så nu har jag massor av det. Behagliga bekymmer.
Tröjan har kuvertringning. Och jag tar gärna emot tips om hur man får kantbandet snyggt på kuvertringningar. det blir liksom alltid lite för mycket eller för lite för mig. Så där så att det bullar sig antingen utåt eller inåt.

Tyg: Oceantyg i jersey, och tunn ljusblå interlock, båda från Znok.
Mönster: Trekvartsärmad tröja Ottobre 3/2011
Film: Morden i Midsomer

Om ni är nyfikna på adoptionsprocessen så skickar vi in pappren till adoptionsorganisationerna denna vecka. Sedan väntar vi på svar från dem om vilka länder vi kan ansöka till eller ställa oss i kö till. Vi håller också på att kolla upp alternativet med svensk adoption.

Vi är godkända!

Vi är godkända! Och i och med det så lägger jag till ytterligare ett innehåll till den här bloggen. Adoption.
I samma veva som Bustrollet föddes så fick jag veta att jag inte kunde få fler barn. Det var för stora risker att varken jag eller barnet skulle överleva. För mig var det så klart en viss sorg men jag har hela livet velat adoptera så det blev helt enkelt den naturliga följden av beskedet. När Bustrollet var 3 månader ställde vi oss i adoptionskö. Målet var att vi skulle få ett syskon när Bustrollet blev ca 4 år gammal. När han var 1 år började sedan utredningen. Till skillnad från många andra som adopterar så kände vi ingen stress över att det gick så långsamt i början. Det var ju bara bra att Bustrollet blev lite äldre.
Utredningen tog nästan ett år för oss, vilket jag tror är ganska lång tid, jag har hört om andra som var klara på en vecka. Den bestod av 4 samtal och ett hembesök. Vi hade en väldigt trevlig och snäll handläggare och både jag och min man tyckte att samtalen var väldigt trevliga. Jag har hört andra beskriva hur de fick försvara hela sitt liv och hur varenda gömsle granskades. Så var det alltså inte för oss, det kan ju förstås bero på att vi båda är öppna som personer och inte har något emot att prata om oss själva, och antagligen också för att vi hade hört alla hemska historier och målat upp en inre bild om hur det skulle bli, som ju verkligheten verkligen inte levde upp till. Hembesöket var också väldigt enkelt. Handläggaren kom över och tittade på huset och alla rum, pratade med vårt nätverk, dvs våra föräldrar med respektiven. När allt var klart så skulle vi då till slut samla in läkarintyg och tre rekomendationsbrev från vårt nätverk. Vi valde två nära vän-par och min mor att skriva rekomendationsbreven. Jag har full förståelse för att det var svårt för dem, vår adoption kunde ju bära och brista med dessa brev.
Till slut var allt insamlat och vi kunde skicka in handlingarna till handläggaren. Vi blev informerade om att de skulle upp i Barn och Ungdomsnämnden i kommunen för granskning och beslut och till slut, igår, fick vi alltså beskedet på posten, vi är godkända. Två år efter att vi startade processen.

När jag öppnade brevet fick jag faktiskt samma känsla i kroppen som när jag tittade på stickan med plusset förstod att jag var gravid med Bustrollet. Nu är vi gravida igen, men denna graviditet kommer att bli bra mycket längre.

Så vad följer nu, förutom en lång väntan?
Nu tar vi kontakt med adoptionsorganisationerna, skickar in våra handlingar och får med deras hjälp bestämma land. Sedan får vi se hur lång tid det tar innan vi får skicka in handlingarna till landet vi väljer, det beror på långden på kön. Godkännandet från kommunen är giltigt i 2 år, vi räknar med att behöva uppdatera det minst en gång till innan vi får vårt barn.