Nja, det blir inte så mycket sytt just nu. Antingen så gräver vi grus och lera för att kunna lägga sten på uppfarten eller så jobbar någon, städar på dagis, har föräldratjänst eller så däckar vi helt enkelt framför TV:n.
En annan sak som tar lite tid är det här med adoptionen. Idag var jag i kontakt med den andra adoptionsorganisationen. En trevlig dam föreslog att vi skulle ställa oss i kö till Colombia, kötiden i Sverige är ca 3 år men kötiden i landet bara 1/2 till 1 år. Vi har ju redan stått i kö i ett år så det skulle ju inte vara jättelångt. Jag hade dock hört talas om SN-Barn från Kina så jag fick prata med en handläggare även om det.
SN står för Special Needs, dvs barn med särskilda behov. Vissa hävdar att alla adopterade barn har särskilda behov men här talar vi alltså om lite extra särskilda. Listan på exempel på behov är lång. Det kan vara allt från gomspalt till dövhet till psykiska sjukdomar. Man får ange vilka behov man kan tänka sig och sedan får man erbjudande om ett barn. Då har man möjlighet att avgöra de handikapp eller sjukdomar barnen har är acceptabla för en.
På något sätt känns det väldigt märkligt. Som biologisk förälder kan du ju aldrig välja vilka "fel" ditt barn kommer att ha. Men med adopterade kan man alltså rata fel som man tycker är oacceptabla. Talande för detta är att det är i princip ingen kötid för SN-barn medan det är nästan 6 års kötid för "friska" barn från Kina. Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka.
En skillnad mellan ett biologiskt och ett adopterat barn är ju just den där biologiska biten. Man har inte blodsbanden som man skulle ha haft med ett biologiskt barn och om barnet då har handikapp så kanske anknytningen blir svårare. Vad vet jag. Men såhär ser i alla fall världen ut och det är bara att gilla läget och gå vidare.
Nu står vi i alla fall inför valet om vi ska göra i ordning våra handlingar, bestämma oss vilka handikapp vi kan tänka oss och skicka in handlingarna till Kina, då vi antagligen kan få en lillebror (75% av de adopterade barnen från Kina är pojkar, oväntat nog) innan året är slut. Eller ska vi sälla oss till Colombia-kön och vänta i ca 2 år till? Eller ska vi hoppas att någon av Sveriges 290 kommuner hör av sig med ett svenskt barn?
Det är beslut som är så abstrakta och märkliga men som kommer att förändra hela våra liv. Det blir i alla fall inget beslut ikväll.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar