Ansökan

Nu har det gått nästan två månader och ÄNTLIGEN har vi fått iväg vår ansökan till adoptionsorganisationen. Nu ska den bara granskas av organisationen och notorius publicus innan den kan skickas ner till Polen. Sedan väntar.... wait for it..... mer väntan!....
Man skulle ju kunna tro att det inte skulle kunna vara så svårt att få ihop alla de ca 30 dokument som Polen kräver, men tji fick vi. Det var problem att få läkarintyg, problem att få ta de rätta proverna, problem med stämplar (polacker verkar ha en alldeles särskild förkärlek för stämplar), problem med läkare som inte vill skriva intyg, problem, problem, problem.
Nu råkar ju mitt jobb bestå i att skaffa fram rätt dokument ifyllda på rätt sätt och att hanskas med just läkare, man kan lugnt säga att det har hjälpt en aning. Men ibland blev det lite fånigt, vi har till exempel skickat in TRE olika intyg på att vi är gifta.
I början var jag den drivande och höll koll på alla papper och såg till att vi hanterade allt, men de sista veckorna tappade jag energin och min älskade make tog över. Det blev helt enkelt för mycket med allt ett tag. Det är svårt att föklara hur det kan vara jobbigt att samla ihop ett antal intyg men det tar så mycket på krafterna att jobba heltid, kämpa med motvilliga adminsistratörer och försöka hålla i familjelivet som vanligt efter jobbet, med mat och disk och barn och hus och allt annat (det mesta av detta tar i och för sig maken itu med, men ändå).
Det är mycket skönt att det här steget är över. Nu ska vi bara vänta för att se om någon av stämplarna satt fel eller om man såg att någon var barfota på korten eller något liknande. Om ett -två år har vi vårt lilla barn och då kommer allt det här att ha varit värt det. Men ibland känns väntan för lång. processen för svår och priset för högt. De som säger "det är väl bara att adoptera istället" vet verkligen inte vad de talar om.

Polen

Det händer saker med adoptionen.
När vi började den här resan hade vi ingen tanke på vilket land vi skulle adoptera från. Jag hade väl vissa tankar på att få ett barn från ett asiatiskt land men var öppen för allt. Dock hade jag ingen tanke på att det skulle bli ett europeriskt land. Men nu sitter vi här med med papper om att vi kommer att skicka in våra handlingar till Polen. Inte alls vad jag tänkte mig från början men det känns mycket bra ändå.
Nu kommer vi till det enda steget i processen där vi kan påverka tiden, få våra handlingar klara så snart som möjligt och få ner dem till Polen. Tyvärr är sjukvården inte så sammarbetsvillig. För plötsligt måste vi få in alla sjukintyg igen. Plus en del nya. Vi ska till exempel ta prover på klamydia, gonnorre och Syfilis(!). Och sjukvården, hårt pressad som den redan är, är mindre sugna på att hjälpa oss i processen. Men det ger oss ju lite tid att få tag på alla andra papper. För 28 olika dokument ska vi samla in, allt från utdrag från polis och skatteverk till referenser på vår anknytning till Polen.
Det är med anknytning är ju ett lite komist kapitel. I ärlighetens namn har jag inte tänkt så mycket på Polen förrut, har inga åsikter eller intresse, verken positivt eller negativt., bara neutral. Men nu ska vi visa på vår anknytning till landet. Tur nog kan detta enkelt göras genom att gå med i en svensk Polsk intresseförening. Sagt och gjort. Sedan får vi ett fint litet intyg och så är allt klappat och klart. Ja faktiskt var det så smidigt.
Men nu kommer ju faktiskt mitt framtida bar komma från Polen, närmare anknytning kan man ju inte riktigt ha. Så plötsligt är landet mer intressant. Dessutom så ingår det i processen att man bor i Polen 1-3 månader med barnet innan man får åka hem till Sverige igen. Under domstolsföhandlingar och tills domen vunnit laga kraft. Så nu funderar jag på att börja läsa Polska. Varför inte liksom?
Men i alla fall kommer vi väl till slut att ha alla papper och då kommer nästa steg, att skicka in allt till landet. Och sedan väntar... mer väntan.... Innan vi får barnbesked får vi vänta mellan 12-24 månader. Så det är bara att...vänta ... igen.

Lite nytt och lite sytt

En del barnkläder har det också hunnit bli sedan sist.
En pyjamas till bustrollet, i storlek 104.

 

 

 

En tröja med trekvartsärm och kuvertringning i storlek 86.

Och så tre små bodies storlek 56 till en liten en på väg. Egentligen var det tänkt en var till tre nyanlända men av någon anledning så drog allt ut på tiden och nu har 2 av 3 redan vuxit ur storlek 56. Så jag håller på att sy större storlek till dig.Alla är samma mönster av fuskomlott från Ottobre.Ett trevligt mönster.

En del barnkläder har det också hunnit bli sedan sist.

Flapperdress

Det har blivit en del sytt på senaste tiden trots allt. Först och främst så var jag bjuden på nyårsfest med Agatha Christie-tema, så jag bestämde mig för att sy en flapper-klänning. Nu var det ju inte så lätt, läs helt omöjligt, att hitta ett mönster på en sådan med kort varsel. Så det slutade med att jag designade en själv. Jag tog helt enkelt ett mönster på en relativt rak klänning och gjorde om den för att passa mig. Nu har ju jag en defentitivt päronformad kropp så en rak klänning på mig måste snarare vara A-formad. Nedan ser ni i alla fall resultatet. Med en 20-tals hatt från en second hand-butik blev resultatet riktigt bra.

V-ringningen och den sänkta midjan kantades med pärlor för att få lite extra flapper-känsla. Två tyger användes, ett grått fodertyg och ett spetsliknande tyg.

Midjelinningen ska ju vara nedsänkt men jag tog i lite väl mycket, så den hamnade mitt på höfterna, nästan ända vid rumpan. Till syvende och sist var jag dock riktigt nöjd med resultatet, särksilt med tanke på att det från ide till färdigt plagg bara tog några timmar.