Present till liten S

Denna sydde jag faktiskt för ett tag sedan men har liksom väntat på att S ska titta ut så att jag fick ge bort dem innan jag lade ut den på bloggen. Tyget tiggde jag till mig en liten snutt av så det räckte bara till framsida och ärmar, baksidan fick bli grön jersey. Mönstret är samma som här men i storlek 56 istället. Och lille S var inte så liten, så storlek 56 verkar passa även om han inte är mer än 2,5 veckor. Jag hoppas både S och föräldrar blev nöjda.

Svåra beslut

Nja, det blir inte så mycket sytt just nu. Antingen så gräver vi grus och lera för att kunna lägga sten på uppfarten eller så jobbar någon, städar på dagis, har föräldratjänst eller så däckar vi helt enkelt framför TV:n.
En annan sak som tar lite tid är det här med adoptionen. Idag var jag i kontakt med den andra adoptionsorganisationen. En trevlig dam föreslog att vi skulle ställa oss i kö till Colombia, kötiden i Sverige är ca 3 år men kötiden i landet bara 1/2 till 1 år. Vi har ju redan stått i kö i ett år så det skulle ju inte vara jättelångt. Jag hade dock hört talas om SN-Barn från Kina så jag fick prata med en handläggare även om det.
SN står för Special Needs, dvs barn med särskilda behov. Vissa hävdar att alla adopterade barn har särskilda behov men här talar vi alltså om lite extra särskilda. Listan på exempel på behov är lång. Det kan vara allt från gomspalt till dövhet till psykiska sjukdomar. Man får ange vilka behov man kan tänka sig och sedan får man erbjudande om ett barn. Då har man möjlighet att avgöra de handikapp eller sjukdomar barnen har är acceptabla för en.
På något sätt känns det väldigt märkligt. Som biologisk förälder kan du ju aldrig välja vilka "fel" ditt barn kommer att ha. Men med adopterade kan man alltså rata fel som man tycker är oacceptabla. Talande för detta är att det är i princip ingen kötid för SN-barn medan det är nästan 6 års kötid för "friska" barn från Kina. Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka.
En skillnad mellan ett biologiskt och ett adopterat barn är ju just den där biologiska biten. Man har inte blodsbanden som man skulle ha haft med ett biologiskt barn och om barnet då har handikapp så kanske anknytningen blir svårare. Vad vet jag. Men såhär ser i alla fall världen ut och det är bara att gilla läget och gå vidare.
Nu står vi i alla fall inför valet om vi ska göra i ordning våra handlingar, bestämma oss vilka handikapp vi kan tänka oss och skicka in handlingarna till Kina, då vi antagligen kan få en lillebror (75% av de adopterade barnen från Kina är pojkar, oväntat nog) innan året är slut. Eller ska vi sälla oss till Colombia-kön och vänta i ca 2 år till? Eller ska vi hoppas att någon av Sveriges 290 kommuner hör av sig med ett svenskt barn?
Det är beslut som är så abstrakta och märkliga men som kommer att förändra hela våra liv. Det blir i alla fall inget beslut ikväll.

I jakten på ett land

I förra veckan skickade vi in handlingarna till de två adoptionsorganisationer vi står i kö till. Den ena hörde av sig denna vecka. Först lät det positivt en massa länder finns det, men det verkar som att alla har något negativt. De gör om regler, förnyar eller förnyar inte avtal, vårt medigivande är för lågt, vi är inte kristna, vi har redan ett barn, en sjukdom i familjen osv, osv. Allt små saker som gör att antalet länder man kan välja minskar och minskar. Till slut var vi nere på tre där vi faktiskt kanske skulle kunna passa in; Sri Lanka, Indien och Colombia. Alla Österopeiska länder går bort, där måste man ha ett medgivande för barn upp till 3 år, och eftersom Bustrollet bara är två och nästa barn måste vara 1 år yngre så går inte det.
Problemen är dock att Sri Lanka har tillfälligt stop på nya familjer eftersom de har förnyat sina avtal. Colombia har tillfälligt stop eftersom de inte har fönyat sina avtal. Indien har tillfälligt stop eftersom de har ändrat sina rutiner och adoptionsorganisationen tyckte att det fungerade så dåligt där nere just nu att de inte vill skicka dit handlingar för nya familjer.
Suck! Så nu hoppas vi på att den andra organisationen ska ha lite bättre tur med sig. Vi får väl se...
Vad som ändå är bra för oss är att vi inte har några som helst preferenser på vilket land vi vill adoptera från, det gör ju att i alla fall inte vi själva begränsar antalet länder vi kan välja.
Vad vi dock gjorde igår var att vi skickade ut ett mail till alla kommuner i hela Sverige (290 stycken ifall ni inte visste det) för att säga att vi har godkännande som adoptivföräldrar och är intresserade av inhemsk adoption. Med en stor portion tur så kanske vi får napp på det viset istället.

I övrigt så händer det inte så mycket på syfronten just nu. Magsjuka, VAB, trädgård, barnvaktande och jobb ställde till det så att jag inte har haft mycket tid över för något. Trist, för jag har många projekt som jag vill sätta igång med. Största projektet är dock att anlägga stenläggning på vår tomt, och detta lär ju ta det mesta av min tid framöver. Lite hoppas jag dock kunna sy, såg en del shortsmönster i nya Ottobre som jag är mycket sugen på att prova.