Att vänta på ett barn

När vi åkte ner till Polen i början av mars så visste vi inget om när vi skulle åka ner igen för att hämta vår dotter. Men alla ville att det skulle går så fort som möjligt, vi, tolken, fosterfamiljen, adoptionsmyndigheten. Man började prata om 3 veckor, vi skulle vara nere innan påsk. Men veckorna gick och till slut ringde telefonen med besked att komplikationer tillstött, vi skulle få vänta längre. Hade vi tur skulle det ta en vecka extra. Vi, som redan bokat ett hus, fick kontakta uthyraren och flytta uthyrningstiden.

Sedan hände inget, på flera veckor. Vi kontaktade adoptionsorganisationen flera gånger i veckan, men inga nyheter. Förra måndagen fick vi till slut veta att komplikationerna hade löst sig. Nu väntar vi på att få ett datum för när vi ska vara tillbaka i Polen igen. Fortfarande har vi ingen aning om när det kan bli.

De är tortyr med denna ovisshet. Jag har jämfört det med att man ska gå på sommarsemester, och förbereder sig , avslutar arbetsuppgifter, skaffar back-up och allt det där man brukar göra. Och så några dagar innan semestern så får man veta att semestern skjuts fram en vecka, en vecka i taget. Vecka efter vecka. Fast det här är så mycket större än en ynka semester.

Imorgon har vi väntat i åtta veckor. 2 månader äldre har vår dotter hunnit bli. Nu är hon 2,5 år.

I början var det roligt att berätta om adoptionen för vänner, familj och arbetskamrater. Men nu har det blivit plågsamt med alla frågor. Jag har inga svar på när vi ska åka, när vi kommer hem igen, inte ens om vi kan ses nästa helg kan jag svara på. Det kan gå så fort vid nästa resa, inom några dagar kanske vi behöver vara nere. Jag undviker frågor nu, svarar att jag inte orkar prata om det, byter samtalsämne. Jag längtar tills vi får besked, så att jag åter kan börja längta och se med glädje på det här, som trots allt är alldeles fantastiskt. Att vi snart kommer att ha en liten flicka hos oss, med järnvilja och glatt humör. En liten rosa prinsessa i rustning kommer snart att erövra våra liv.

Polen resa 1

Det har varit tyst här ett tag. Vi har haft en ganska tuff tid och jag har inte orkat skriva något. Men jag tänkte att både för min egen skull och för min dotter i framtiden skriva ner lite om vår först resa.

Vi åkte flyg ner först resan, med ett flygbolag som någon beskrev som Polen svar på Ryan air. Jag hade därför förväntat mig en mardrömsresa men det gick förvånansvärt smärtfritt. Väl framme hade vi hyrt bli för att ta oss till vår destination, en resa på ca 3 timmar. Vårt bustroll var så klart med på resan, och han skötte sig alldeles exemplariskt på planet, trots att vi hade gått upp klockan 5 på morgonen. Vi hade med oss ett antal Bamse CD-böcker som vi lyssnade på i bilen och det höll honom glad största delen av bilresan.

Det som slog mig när vi åkte genom den polska landsbygden var vilken skillnad det var mot Sverige när det gäller segregering. I Sverige så är det ju ofta så att man har sina "fina" områden och sina mindre fina områden, men i Polen är det snarare så att man kan ha en lyxvilla liggandes mellan två nedgångna ruckel. Det finns inga områden som är mer eller mindre fina. Det är säkert skillnad i de större städerna men de åkte vi aldrig igenom. Vår tolk förklarade det med att det ofta handlar om äldre som bor kvar i sina hus och inte orkar ta hand om dem, så de får förfalla, när det sedan flyttar in en ny familj så rustar de upp huset och så går det i cykler.

Till slut kom vi fram till staden vi skulle bo i, som låg några mil från staden där vår blivande dotter fanns. När vi till slut i regnet och mörkret lyckade hitta rätt adress till hotellet så visade det sig att det inte alls var ett hotell utan en lägenhet som vi hade hyrt. Den låg dock mycket bra och var trevlig och fräsch. Enda problemet var att underlakanet på sängen hade samma mått som madrassen så det låg liksom ovanpå som en liten duk.

Dag 1 gick alltså i resans tecken och vi hann handla lite frukost innan vi somnade.

Dag 2 skulle vi först träffa adoptionsmyndigheten för en intervju och sedan åka vidare för att träffa vår dotter för första gången. Det kändes förstås väldigt nervöst att bli intervjuade och jag var aningens nervös hur det skulle gå för vårt lilla bustroll i ett grått byråkratrum i flera timmar medan mamma och pappa blir korsförhörda. Jag hade inte behövt oroa mig. Vi blev tagna till ett lekrum med massor av leksaker och bustrollet fick leka fritt. Under tiden satte sig vår tolk, två adoptionshandläggare och deras chef för att prata med oss. Vi satt i en liten soffa och de satt på varsin liten barnstol, mammut-stolarna från ikea. Hela intervjun var snarare ett trevligt samtal där de frågade oss lite, vi fick veta mer om vår dotter och hennes bakgrund och vi drack kaffe.

Sedan var det till slut dags att ge sig av till fosterfamiljen för att träffa vår blivande dotter. Den ena adoptionshandläggaren och vår tolk följde med. Tolken var för övrigt en otrolig hjälp under hela resan, hon är ju inte bara tolk utan adoptionsförmedlingens högra hand i Polen och har massor med kontakter, kan alla rutiner och lagar och vi hade varit helt vilse utan henne. När vi satt i bilen så slog det mig plötsligt att jag var p väg att träffa min blivande dotter. Då och först då blev jag riktigt nervös. Fram till dess hade mitt fokus legat på att resan skulle fungera för bustrollet och hur han mådde.

Till slut var vi framme vid fosterfamiljen. Tolken ringde på och fostermamman öppnar, och där står hon, vår lilla tjej. Det första jag tänkte vara att hon var till och med sötare än på bilderna. Sedan blev vi visade in i vardagsrummet. Vår lilla tjej hade fått veta att vi var hennes speciella besökare och vi bjöds på choklad och kaffe. Det var något av en chock att komma in till fosterfamiljen, vi hade kanske inte väntat oss fullt så mycket barn, vi räknande till 8-9 barn och ett antal vuxna som kom och gick under de tre dagar vi var där. Det var både barn och barnbarn till fostermamman och så ett antal fosterbarn, 6 stycken kanske, det var svårt att veta. De flesta barnen var mindre än vår tjej. Som man kan förstå var det svårt i denna oreda att få någon kontakt med just vår tjej, så vi gick till en lekpark i närheten. Hon tydde sig främst till mig och var lite skeptisk till min man, tydligen fick vi veta, är hon lite skeptiskt till män. Bustrollet blev svartsjuk såklart men på det hela hade vi rätt mysigt där i lekparken.

Vi kom fram till familjen vid 10 kanske och åkte därifrån vid 14. under den tiden hade vi fått några chokladbitar, och vi såg ingen annan äta heller. Vi vet inte om det var för att vi var på besök eller om de har helt andra vanor än vi men vi såg ingen äta under de dagar vi var där, förutom choklad och kaffebröd. Kanske väntade de bara på att vi skulle ge oss av så att de fick sätta sig till bords. Det första vi gjorde var i alla fall att hitta en restaurang när vi åkt därifrån.

Ungefär så fortlöpte dagarna. Dag 2 och 3 hade vi sällskap av tolken men dag 4 så hade hon åkt hem. Familjen hade då tagit dit en engelsklärare som hjälpte till att tolka. Vi lekte mer vår tjej i lekparken och hann lära känna henne lite litegrann. Hon verkar vara en glad tjej, men mycket bestämd. Innan vi åkte ned fick vi veta att hon låg efter i utvecklingen och att hon inte pratade. Dett visade sig inte stämma alls, i jämförelse med vår son i den åldern låg hon snarare före i utvecklingen, hon hjälpte till att duka hon var mycket noga med att visa att hon kan själv och hon pratade tre-ordsmeningar. Jag kände snarare att hon var mycket mogen för sin ålder. Det var jättekul att träffa henne men på grund av fosterfamiljen var det också skönt att komma därifrån, så mycket folk är vi inte vana vid och vi var väldigt utmattade när vi kom därifrån.

Dag 5 gick åter i resans tecken. Vi reste från lägenheten klockan 4 och var hemma igen vid 14.

Nu väntar vi igen, på att få veta när vi kan få åka ner och hämta henne. Det har tillsått komplikationer i processen och det dröjer med besked. Det är obeskrivligt jobbigt att vänta och vi mår inte bra av att det drar ut på tiden men vi hankar oss fram. Min tröst är att jag vet att hon har det bra hos sin fosterfamilj.

Som terapi syr jag massor av klänningar. Jag ska lägga upp lite bilder på dem senare.

Packat och klart

Snart åker vi på första resan till Polen och kommer snart att få träffa vår lilla tjej för första gången. Det är många känslor just nu, men mest känner jag mig nervös. Jag brukar nog få resfeber men de senaste dagarna har varit värre än någonsin. Så många frågor också. Vad köper man i present till en 2-åring? Vi köpte en låda duplo och bustrollet ska ge ett mjukisfår. Vad kommer hon tycka om oss? Hur ska vi kunna kommunicera? Hur är familjen där hon bor? Ska vi ha med presenter till dem? Tusen frågor och inga svar.
Det är skönt att kunna koncentrera sig på det praktiska, vad ska man packa, hur håller man ett litet bustroll nöjt under resan, vad ska man äta?
Väl i Polen kommer vi ta oss till hotellet i staden vi ska till. Morgonen efter ska vi möta adoptionsmyndigheten tillsammans med vår tolk, innan vi till slut i samlad tropp får träffa vår lilla tjej.

Barnbesked

Efter 4 års väntan har vi nu äntligen fått barnbesked. En liten flicka på två år väntar på oss nere i Polen! Vår dotter och vår sons lillasyster.
Jag har väntat och väntat på den här dagen, fantiserat om hur det skulle bli, hur jag skulle reagera och vilka jag skulle berätta för. När telefonsamtalet väl kom blev det inte alls som jag hade föreställt mig. Jag satt på jobbet och när telefonen ringde såg jag att det var adoptionsförmedlingen men jag tänkte att det måste gälla något annat, något papper som var fel, någon stämpel som satt på fel ställe.
"Ni har fått en förfrågan på en liten flicka" sa hon. Sedan berättade hon om den lilla medan jag försökte förstå vad som hände. Till slut måste jag ha varit lite väl tyst för hon frågade om jag var chockad. När vi lagt på ringde jag min man och berättade. Han blev nog lika chockad som mig, men hade patienter och kunde inte prata, så vi kom kort överrens att höras under lunchen när bilder och information hade kommit på mailen.
Det var helt surrealistiskt att gå omkring och låtsats som ingenting på jobbet medan den mest värlsdomvälvande sak hade hänt mig. Men samtidigt hade vi ju ingen information att ge, vi visste inget om vem, när och hur. Och jag som var ny på min arbetsplats och på vikariat dessutom hade inte gått ut med att vi skulle adoptera. Jag trodde ju inte att det skulle ske så snart.
Till slut kom i alla fall bilder och information på mailet. Ett läkarintyg från en svensk läkare och en utredning från socialtjänsten i Polen kunde vi läsa och ta ställning till. Det hade funnits möjlighet att där och då säga att vi inte var intresserade men jag kände att det egentligen inte spelade någon roll vad som stod, det här var ju min dotter.
Så vi gick hem och pratade ett tag innan vi tackade ja.
Vi berättade för sonen på en gång att han skulle får en lillasyster. Vi visade bilder och förklarade. Han tittade halvt på bilderna, och ville sedan läsa en bok.

Det tog två veckor innan jag berättade på jobbet, cheferna fick veta tidigare men arbetskamraterna berättade jag för först när vi fick veta när vi skulle åka på första resan. Då kändes det som att det skulle bli av, och jag hade dessutom något konkret att gå på. Jag var nog lite nervös för att berätta, vikariat, ont om personal och allt. Men alla blev så klart väldigt glada för min skull.

Så nu går vi i väntans tider igen. Snart kommer vi att åka ner till Polen i några dagar och träffa vår dotter och bli intervjuade av den polska adoptionsmyndigheten. Därefter får vi åka hem och officiellt tacka ja och få samtycke från socialtjänsten i Sverige. Därefter väntar ännu mer väntan, 4-8 veckor, innan vi till slut får åka ner och hämta hem vår lilla tjej.