Packat och klart

Snart åker vi på första resan till Polen och kommer snart att få träffa vår lilla tjej för första gången. Det är många känslor just nu, men mest känner jag mig nervös. Jag brukar nog få resfeber men de senaste dagarna har varit värre än någonsin. Så många frågor också. Vad köper man i present till en 2-åring? Vi köpte en låda duplo och bustrollet ska ge ett mjukisfår. Vad kommer hon tycka om oss? Hur ska vi kunna kommunicera? Hur är familjen där hon bor? Ska vi ha med presenter till dem? Tusen frågor och inga svar.
Det är skönt att kunna koncentrera sig på det praktiska, vad ska man packa, hur håller man ett litet bustroll nöjt under resan, vad ska man äta?
Väl i Polen kommer vi ta oss till hotellet i staden vi ska till. Morgonen efter ska vi möta adoptionsmyndigheten tillsammans med vår tolk, innan vi till slut i samlad tropp får träffa vår lilla tjej.

Barnbesked

Efter 4 års väntan har vi nu äntligen fått barnbesked. En liten flicka på två år väntar på oss nere i Polen! Vår dotter och vår sons lillasyster.
Jag har väntat och väntat på den här dagen, fantiserat om hur det skulle bli, hur jag skulle reagera och vilka jag skulle berätta för. När telefonsamtalet väl kom blev det inte alls som jag hade föreställt mig. Jag satt på jobbet och när telefonen ringde såg jag att det var adoptionsförmedlingen men jag tänkte att det måste gälla något annat, något papper som var fel, någon stämpel som satt på fel ställe.
"Ni har fått en förfrågan på en liten flicka" sa hon. Sedan berättade hon om den lilla medan jag försökte förstå vad som hände. Till slut måste jag ha varit lite väl tyst för hon frågade om jag var chockad. När vi lagt på ringde jag min man och berättade. Han blev nog lika chockad som mig, men hade patienter och kunde inte prata, så vi kom kort överrens att höras under lunchen när bilder och information hade kommit på mailen.
Det var helt surrealistiskt att gå omkring och låtsats som ingenting på jobbet medan den mest värlsdomvälvande sak hade hänt mig. Men samtidigt hade vi ju ingen information att ge, vi visste inget om vem, när och hur. Och jag som var ny på min arbetsplats och på vikariat dessutom hade inte gått ut med att vi skulle adoptera. Jag trodde ju inte att det skulle ske så snart.
Till slut kom i alla fall bilder och information på mailet. Ett läkarintyg från en svensk läkare och en utredning från socialtjänsten i Polen kunde vi läsa och ta ställning till. Det hade funnits möjlighet att där och då säga att vi inte var intresserade men jag kände att det egentligen inte spelade någon roll vad som stod, det här var ju min dotter.
Så vi gick hem och pratade ett tag innan vi tackade ja.
Vi berättade för sonen på en gång att han skulle får en lillasyster. Vi visade bilder och förklarade. Han tittade halvt på bilderna, och ville sedan läsa en bok.

Det tog två veckor innan jag berättade på jobbet, cheferna fick veta tidigare men arbetskamraterna berättade jag för först när vi fick veta när vi skulle åka på första resan. Då kändes det som att det skulle bli av, och jag hade dessutom något konkret att gå på. Jag var nog lite nervös för att berätta, vikariat, ont om personal och allt. Men alla blev så klart väldigt glada för min skull.

Så nu går vi i väntans tider igen. Snart kommer vi att åka ner till Polen i några dagar och träffa vår dotter och bli intervjuade av den polska adoptionsmyndigheten. Därefter får vi åka hem och officiellt tacka ja och få samtycke från socialtjänsten i Sverige. Därefter väntar ännu mer väntan, 4-8 veckor, innan vi till slut får åka ner och hämta hem vår lilla tjej.