Nu har det gått nästan två månader och ÄNTLIGEN har vi fått iväg vår ansökan till adoptionsorganisationen. Nu ska den bara granskas av organisationen och notorius publicus innan den kan skickas ner till Polen. Sedan väntar.... wait for it..... mer väntan!....
Man skulle ju kunna tro att det inte skulle kunna vara så svårt att få ihop alla de ca 30 dokument som Polen kräver, men tji fick vi. Det var problem att få läkarintyg, problem att få ta de rätta proverna, problem med stämplar (polacker verkar ha en alldeles särskild förkärlek för stämplar), problem med läkare som inte vill skriva intyg, problem, problem, problem.
Nu råkar ju mitt jobb bestå i att skaffa fram rätt dokument ifyllda på rätt sätt och att hanskas med just läkare, man kan lugnt säga att det har hjälpt en aning. Men ibland blev det lite fånigt, vi har till exempel skickat in TRE olika intyg på att vi är gifta.
I början var jag den drivande och höll koll på alla papper och såg till att vi hanterade allt, men de sista veckorna tappade jag energin och min älskade make tog över. Det blev helt enkelt för mycket med allt ett tag. Det är svårt att föklara hur det kan vara jobbigt att samla ihop ett antal intyg men det tar så mycket på krafterna att jobba heltid, kämpa med motvilliga adminsistratörer och försöka hålla i familjelivet som vanligt efter jobbet, med mat och disk och barn och hus och allt annat (det mesta av detta tar i och för sig maken itu med, men ändå).
Det är mycket skönt att det här steget är över. Nu ska vi bara vänta för att se om någon av stämplarna satt fel eller om man såg att någon var barfota på korten eller något liknande. Om ett -två år har vi vårt lilla barn och då kommer allt det här att ha varit värt det. Men ibland känns väntan för lång. processen för svår och priset för högt. De som säger "det är väl bara att adoptera istället" vet verkligen inte vad de talar om.
