Att vänta på ett barn

När vi åkte ner till Polen i början av mars så visste vi inget om när vi skulle åka ner igen för att hämta vår dotter. Men alla ville att det skulle går så fort som möjligt, vi, tolken, fosterfamiljen, adoptionsmyndigheten. Man började prata om 3 veckor, vi skulle vara nere innan påsk. Men veckorna gick och till slut ringde telefonen med besked att komplikationer tillstött, vi skulle få vänta längre. Hade vi tur skulle det ta en vecka extra. Vi, som redan bokat ett hus, fick kontakta uthyraren och flytta uthyrningstiden.

Sedan hände inget, på flera veckor. Vi kontaktade adoptionsorganisationen flera gånger i veckan, men inga nyheter. Förra måndagen fick vi till slut veta att komplikationerna hade löst sig. Nu väntar vi på att få ett datum för när vi ska vara tillbaka i Polen igen. Fortfarande har vi ingen aning om när det kan bli.

De är tortyr med denna ovisshet. Jag har jämfört det med att man ska gå på sommarsemester, och förbereder sig , avslutar arbetsuppgifter, skaffar back-up och allt det där man brukar göra. Och så några dagar innan semestern så får man veta att semestern skjuts fram en vecka, en vecka i taget. Vecka efter vecka. Fast det här är så mycket större än en ynka semester.

Imorgon har vi väntat i åtta veckor. 2 månader äldre har vår dotter hunnit bli. Nu är hon 2,5 år.

I början var det roligt att berätta om adoptionen för vänner, familj och arbetskamrater. Men nu har det blivit plågsamt med alla frågor. Jag har inga svar på när vi ska åka, när vi kommer hem igen, inte ens om vi kan ses nästa helg kan jag svara på. Det kan gå så fort vid nästa resa, inom några dagar kanske vi behöver vara nere. Jag undviker frågor nu, svarar att jag inte orkar prata om det, byter samtalsämne. Jag längtar tills vi får besked, så att jag åter kan börja längta och se med glädje på det här, som trots allt är alldeles fantastiskt. Att vi snart kommer att ha en liten flicka hos oss, med järnvilja och glatt humör. En liten rosa prinsessa i rustning kommer snart att erövra våra liv.