Barnbesked

Efter 4 års väntan har vi nu äntligen fått barnbesked. En liten flicka på två år väntar på oss nere i Polen! Vår dotter och vår sons lillasyster.
Jag har väntat och väntat på den här dagen, fantiserat om hur det skulle bli, hur jag skulle reagera och vilka jag skulle berätta för. När telefonsamtalet väl kom blev det inte alls som jag hade föreställt mig. Jag satt på jobbet och när telefonen ringde såg jag att det var adoptionsförmedlingen men jag tänkte att det måste gälla något annat, något papper som var fel, någon stämpel som satt på fel ställe.
"Ni har fått en förfrågan på en liten flicka" sa hon. Sedan berättade hon om den lilla medan jag försökte förstå vad som hände. Till slut måste jag ha varit lite väl tyst för hon frågade om jag var chockad. När vi lagt på ringde jag min man och berättade. Han blev nog lika chockad som mig, men hade patienter och kunde inte prata, så vi kom kort överrens att höras under lunchen när bilder och information hade kommit på mailen.
Det var helt surrealistiskt att gå omkring och låtsats som ingenting på jobbet medan den mest värlsdomvälvande sak hade hänt mig. Men samtidigt hade vi ju ingen information att ge, vi visste inget om vem, när och hur. Och jag som var ny på min arbetsplats och på vikariat dessutom hade inte gått ut med att vi skulle adoptera. Jag trodde ju inte att det skulle ske så snart.
Till slut kom i alla fall bilder och information på mailet. Ett läkarintyg från en svensk läkare och en utredning från socialtjänsten i Polen kunde vi läsa och ta ställning till. Det hade funnits möjlighet att där och då säga att vi inte var intresserade men jag kände att det egentligen inte spelade någon roll vad som stod, det här var ju min dotter.
Så vi gick hem och pratade ett tag innan vi tackade ja.
Vi berättade för sonen på en gång att han skulle får en lillasyster. Vi visade bilder och förklarade. Han tittade halvt på bilderna, och ville sedan läsa en bok.

Det tog två veckor innan jag berättade på jobbet, cheferna fick veta tidigare men arbetskamraterna berättade jag för först när vi fick veta när vi skulle åka på första resan. Då kändes det som att det skulle bli av, och jag hade dessutom något konkret att gå på. Jag var nog lite nervös för att berätta, vikariat, ont om personal och allt. Men alla blev så klart väldigt glada för min skull.

Så nu går vi i väntans tider igen. Snart kommer vi att åka ner till Polen i några dagar och träffa vår dotter och bli intervjuade av den polska adoptionsmyndigheten. Därefter får vi åka hem och officiellt tacka ja och få samtycke från socialtjänsten i Sverige. Därefter väntar ännu mer väntan, 4-8 veckor, innan vi till slut får åka ner och hämta hem vår lilla tjej.

Ansökan

Nu har det gått nästan två månader och ÄNTLIGEN har vi fått iväg vår ansökan till adoptionsorganisationen. Nu ska den bara granskas av organisationen och notorius publicus innan den kan skickas ner till Polen. Sedan väntar.... wait for it..... mer väntan!....
Man skulle ju kunna tro att det inte skulle kunna vara så svårt att få ihop alla de ca 30 dokument som Polen kräver, men tji fick vi. Det var problem att få läkarintyg, problem att få ta de rätta proverna, problem med stämplar (polacker verkar ha en alldeles särskild förkärlek för stämplar), problem med läkare som inte vill skriva intyg, problem, problem, problem.
Nu råkar ju mitt jobb bestå i att skaffa fram rätt dokument ifyllda på rätt sätt och att hanskas med just läkare, man kan lugnt säga att det har hjälpt en aning. Men ibland blev det lite fånigt, vi har till exempel skickat in TRE olika intyg på att vi är gifta.
I början var jag den drivande och höll koll på alla papper och såg till att vi hanterade allt, men de sista veckorna tappade jag energin och min älskade make tog över. Det blev helt enkelt för mycket med allt ett tag. Det är svårt att föklara hur det kan vara jobbigt att samla ihop ett antal intyg men det tar så mycket på krafterna att jobba heltid, kämpa med motvilliga adminsistratörer och försöka hålla i familjelivet som vanligt efter jobbet, med mat och disk och barn och hus och allt annat (det mesta av detta tar i och för sig maken itu med, men ändå).
Det är mycket skönt att det här steget är över. Nu ska vi bara vänta för att se om någon av stämplarna satt fel eller om man såg att någon var barfota på korten eller något liknande. Om ett -två år har vi vårt lilla barn och då kommer allt det här att ha varit värt det. Men ibland känns väntan för lång. processen för svår och priset för högt. De som säger "det är väl bara att adoptera istället" vet verkligen inte vad de talar om.

Polen

Det händer saker med adoptionen.
När vi började den här resan hade vi ingen tanke på vilket land vi skulle adoptera från. Jag hade väl vissa tankar på att få ett barn från ett asiatiskt land men var öppen för allt. Dock hade jag ingen tanke på att det skulle bli ett europeriskt land. Men nu sitter vi här med med papper om att vi kommer att skicka in våra handlingar till Polen. Inte alls vad jag tänkte mig från början men det känns mycket bra ändå.
Nu kommer vi till det enda steget i processen där vi kan påverka tiden, få våra handlingar klara så snart som möjligt och få ner dem till Polen. Tyvärr är sjukvården inte så sammarbetsvillig. För plötsligt måste vi få in alla sjukintyg igen. Plus en del nya. Vi ska till exempel ta prover på klamydia, gonnorre och Syfilis(!). Och sjukvården, hårt pressad som den redan är, är mindre sugna på att hjälpa oss i processen. Men det ger oss ju lite tid att få tag på alla andra papper. För 28 olika dokument ska vi samla in, allt från utdrag från polis och skatteverk till referenser på vår anknytning till Polen.
Det är med anknytning är ju ett lite komist kapitel. I ärlighetens namn har jag inte tänkt så mycket på Polen förrut, har inga åsikter eller intresse, verken positivt eller negativt., bara neutral. Men nu ska vi visa på vår anknytning till landet. Tur nog kan detta enkelt göras genom att gå med i en svensk Polsk intresseförening. Sagt och gjort. Sedan får vi ett fint litet intyg och så är allt klappat och klart. Ja faktiskt var det så smidigt.
Men nu kommer ju faktiskt mitt framtida bar komma från Polen, närmare anknytning kan man ju inte riktigt ha. Så plötsligt är landet mer intressant. Dessutom så ingår det i processen att man bor i Polen 1-3 månader med barnet innan man får åka hem till Sverige igen. Under domstolsföhandlingar och tills domen vunnit laga kraft. Så nu funderar jag på att börja läsa Polska. Varför inte liksom?
Men i alla fall kommer vi väl till slut att ha alla papper och då kommer nästa steg, att skicka in allt till landet. Och sedan väntar... mer väntan.... Innan vi får barnbesked får vi vänta mellan 12-24 månader. Så det är bara att...vänta ... igen.

Lite nytt och lite sytt

En del barnkläder har det också hunnit bli sedan sist.
En pyjamas till bustrollet, i storlek 104.

 

 

 

En tröja med trekvartsärm och kuvertringning i storlek 86.

Och så tre små bodies storlek 56 till en liten en på väg. Egentligen var det tänkt en var till tre nyanlända men av någon anledning så drog allt ut på tiden och nu har 2 av 3 redan vuxit ur storlek 56. Så jag håller på att sy större storlek till dig.Alla är samma mönster av fuskomlott från Ottobre.Ett trevligt mönster.

En del barnkläder har det också hunnit bli sedan sist.

Flapperdress

Det har blivit en del sytt på senaste tiden trots allt. Först och främst så var jag bjuden på nyårsfest med Agatha Christie-tema, så jag bestämde mig för att sy en flapper-klänning. Nu var det ju inte så lätt, läs helt omöjligt, att hitta ett mönster på en sådan med kort varsel. Så det slutade med att jag designade en själv. Jag tog helt enkelt ett mönster på en relativt rak klänning och gjorde om den för att passa mig. Nu har ju jag en defentitivt päronformad kropp så en rak klänning på mig måste snarare vara A-formad. Nedan ser ni i alla fall resultatet. Med en 20-tals hatt från en second hand-butik blev resultatet riktigt bra.

V-ringningen och den sänkta midjan kantades med pärlor för att få lite extra flapper-känsla. Två tyger användes, ett grått fodertyg och ett spetsliknande tyg.

Midjelinningen ska ju vara nedsänkt men jag tog i lite väl mycket, så den hamnade mitt på höfterna, nästan ända vid rumpan. Till syvende och sist var jag dock riktigt nöjd med resultatet, särksilt med tanke på att det från ide till färdigt plagg bara tog några timmar.

Bara till mig!

Nu har jag äntligen blivit klar med två klänningar till mig själv. Alster från min första sömnadskurs någonsin. Det har varit fantastiskt kul att få sy till sig själv och jag har verkligen blivit taggad att fortsätta.

Först ut är en klänning från Stoff och Stil, lite omgjord för att passa min byst. Tyget känner nog de flesta igen, Violer från Znok. Jag är mycket nöjd med resultatet. Det är mycket färger men ett härligt tyg som man blir glad åt. Urringningen var dock lite väl vågad så jag har fått fixa till den lite. Förhoppningsvis kan jag ha den till jobbet nu....

Nästa alster är en klänning från en av Karinottilias Sew alonger; Coffe Date dress. Ett gratismönster som var ganska lätt att sy. Särskilt om man har Karinottilias fantastiska hjälp hela tiden. Stort tack! Tyget är en stuv jag köpte på Ohlsons tyger för länge sedan men har inte lyckats komma på vad jag ska göra med det. Jag ska göra en till klänning med detta mönster, fast utan frillet där fram. För även om jag tycker det blev bra så är det inte riktigt min stil.

 

Och så till slut måste jag bara demonstrera mina nya små etiketter! Visst blev de fina? Från 3exter kommer de.

Klänning till liten tös

Den som bara har killar kan nog förstå det där suget man känner när man ser alla fina små klänningsmönster i sömnadsmagasinet. Till oss kill-föräldrar gäller bara tröja och byxor och utbudet blir rätt begränsat. Men tur då att man har lite vänner med flickor som man kan sy till. Nedanstående klänning/tunika kommer från Ottobre 4/2012 och är en present till en liten 3-årig tjej.
Tyget kommer från Znok om jag inte minns fel och känns rätt passande så här närmare jul.

Ok, jag känner mig faktiskt omåttligt nöjd med denna och den innehöll en massa detaljer som jag aldrig provat förr, så jag är glad att det blev så bra.

På framstycket skulle man sy pintuck-veck. Det hade jag aldrig hört talas om, så efter en tur på nätet så fick jag information om vad det var och hur man gör dessa. För er som inte vet kan jag meddela att man helt enkelt viker tyget dubbelt aviga mot aviga, till ett veck,  och syr en raksöm på rätan nära kanten. Sedan upprepar man en liten bit från det första vecket. Repeat. Det finns tydligen andra sätta att göra det på men det kräver särskilda pressarfötter och så mycket kommer jag inte att använda den här tekniken.

Underkanten av klänningen drogs ihop med hjälp av ett Framolin-band (dvs genomskinlig tunn resår). Även detta var en ny teknik för mig och jag fick leta ett tag innan jag hittade vad det var och hur man skulle göra. Man nålar helt enkelt fast bandet jämt runt klänningen och styr fast det med en zick-zack sammtidigt som man drar ut resåren. Resultatet blir en snyggt jämn ihopdragning/rynkning. Denna teknik var mycket användbar och jag kommer nog att använda den en del när jag syr kläder till mig själv i framtiden.